Gråforskningar är Aura Saarikoskis essäistiska utställning, bestående av fotografier, text, en teckning och en monolog.
I mitt verk Ett försök att uppnå dimmans tätaste punkt går jag mot dimmans centrum. Som utgångspunkt för det jag gör fungerar fotografier tagna på Yves Klein år 1961, där Klein går mot tomheten och därifrån tillbaka. I mina barndomsminnen försöker jag och min bror upprepade gånger på en äng närma oss dimmans mittpunkt, Hunddimman, den tätaste dimman enligt det klassificeringssystem för dimma som vi skapat. Vi kom aldrig fram till den, eftersom dimmans mittpunkt ständigt flyttades vidare.
Jag associerar försöket med en önskan om att ge tomrum betydelse, med sökandet av sig själv liksom skapandet av konst. Dimmans tätaste punkt är en önskan om koncentration av betydelser. Dimman gömmer och skyddar och man kan gå vilse i den. Å andra sidan ger dimman rum för djärvhet och gissningar, för mod att lita på intuitionen.
Som fotografens redskap hänvisar gråkortet till hanteringen av bildens toner och till efterbehandlingen av det som registrerats i bilden. I fotografiet Gråforskningar II använder jag gråkortet på annat vis och stannar vid den punkt då fotografiet föds. I den täta dimman jämför jag gråkortets tonskala med det gråa landskapet för att avslöja verklighetens färger.
I verket Hundra landskap uppvisar jag ett utdrag ur en tjugoårig brevkorrespondens, ur de landskap min mormor skrivit åt mig. I breven återspeglar mormors humör vädret och samtidigt färgas vädret av humöret. Brevarkivet formar en tjugo års subjektiv väderrapport. För mormor är naturen levande och verklig, för mig oftast bara en bild.
I verket Fotografens mor har jag fotograferat min mamma, konstnären, som en studie i kroppsställning, utgående från en målning av Lucian Freud (The Painter’s Mother Resting I, 1976). Jag funderar kring att bli synlig, att identifiera sig själv i teckningens linjer, genom någon annans blick. Jag vänder på upplägget och byter roll: Jag ställer mig bakom kameran för att se på min mor som en bild. I sin essä On Photography skriver David Hockney om den av kameran skapade, centralfokuserade närbildens konflikt med det levande, den kubistiskt uppfattade närbilden. Det som är nära uppfattas inte i sin helhet och intrycket bryts sönder. Trots försöken, förmådde jag inte av bitarna samla ihop en hel bild av min mor och bilden föll ned från väggen.
Ode till ett barn som föds är en hyllning av stunden. I monologen rusar livet från födsel till ålderdom och den hastande takten rytmeras till ett abrupt andetag. Önskningar, hopplöshet, utopier, liksom det förgångna och nuet korsar varandra.
Aura Saarikoski (f.1987) tog examen i bildkonst 2012 från linjen för fotokonst på Turun Taideakademia i Åbo. Hon är för tillfället i slutskedet av sina studier på linjen för fotokonst vid Högskolan för konst, design och arkitektur på Aalto-universitetet i Helsingfors. www.aurasaarikoski.com
27.2–22.3.2015
AURA SAARIKOSKI
Gråforskningar
Hippolyte Studio
Georgsgatan 8–10 innergård, 00120 Helsingfors
+358 9 612 33 44, www.hippolyte.fi
Tis–fre 12–17, lör–sön 12–16
Bild: Aura Saarikoski, Gråforskningar II (2014), Diasec