Altar skildrar ett lekfullt sökande efter helighet i den fotografiska bilden: i dess motiv, i reproduktionen och i bildens potentiella aura. Utställningens bildserie är ett kronologiskt utdrag av konstnärens egen personliga undersökningsprocess och av skapandet av en fristad för att hylla cykler av förnyelse och förfall. Utforskningen som ingår i varje verk har sina rötter i dualitet, det sublima, studier om förgänglighet och materiens välsignelse. Förutom en mängd fotografier, innehåller helheten uppslag från en bok, ett ornamenterat fönster, porslinstallrikar, en vävd gobeläng och ett band av böneflaggor. De ytterst taktila föremålen strävar efter att ställa öppna frågor om oenigheten mellan bilders helighet och obetydlighet och att bokstavligen och allegoriskt väva samman ett nät av associationer, utan strävan efter definitiva svar. Precis som ett fotografi kan fördunkla själva representationen, så kan den fysiska formen generera en plats för kontemplation av något metafysiskt.

Under största delen av mänsklighetens historia har konstverk varit föremål för tillbedjan och förmedlare av ritualer, och själva kreativa processen har även setts som en handling av hängivenhet. Ritualer ansågs en gång i tiden vara den huvudsakliga grunden för det värde som getts ett visst konstverk, där dess väsen och funktion överskrider dess form och yta. Både inom religionen och mystiken har dessa materiella föremål huvudsakligen varit målningar, skulpturer, papper och textilier, även hela byggnader, helgade på olika sätt. Kan ett fotografi ges samma typ av betydelse och vördnad?^[1] Enligt den holografiska principen är de små partiklarna som omfattar hela den materiella världen oändligt sammankopplade. Hur kommer det sig att vi kopplar helighet bara till vissa materiella händelser? Kan vi finna gynnsamhet till och med i oss själva, i de kroppar vi lever i, förutsatt att vi kan spåra i någonting alls?

Trots en allmän avsakralisering som kännetecknar dagens samhälle, finns privata helgedomar av helighet i våra altare; i form av samlingar av funna, erhållna och givna amuletter och skatter. Altare av alla de slag, som hörnstenarna i våra materiella liv, har ett ökat estetiskt värde. Även inom hemmet är ett altare ett koncentrat av en estetisk stegring, vare sig det är avsiktligt eller inte. Dessa installationer är byggda av fragment av vad vi anser vara välvilligt och är en visuell representation av våra mest intima övertygelser. Tänk om vi såg samma helighet i en skapelse som redan är installerad i vår omgivning, i, av en slump, den mest vackra av former? Att skapa konstverk och placera dem på altare är samtidigt en högst ädel gärning för att upphöja det vardagliga och tillika en naiv gest för att infoga en övernaturlig betydelse i ett föremål skapat av människan. I slutändan projicerar vi vårt jag i konsten, konstverk speglar vårt psyke. Ett fotografi är som en optisk manifestation av något oändligt. Både ett altare och en bild är en medveten eller omedveten symbolisk komposition, själva bildframställningsprocessen är även den genomsyrad av överenskommelser. Är den då ett medel för tillbedjan, eller dyrkar vi då fotografiet?

Ananya Tanttu (f. 1994) är foto- och videokonstnär och delar sin tid mellan hemstaden Helsingfors och Storbritannien. Värnandet av det primära förhållandet mellan människa och land har ett centralt fokus i hennes konstnärliga forskning, lika mycket som det är en personlig form av katarsis. Hennes kreativa process pendlar mellan noggrann konstruktion och spontan observation. Genom att skapa dessa ramar strävar hon efter att i tystnad delta i skapandet av en värld som är mer hel, djup och förtätad. Efter sin debutseparatutställning 2013 har hon deltagit i grupputställningar vid sidan om sina studier och andra samarbetsprojekt.

Utställningen och konstnärens arbete har fått stöd av Centret för konstfrämjande, Carl Ludvig Schaumans familjefond och Eugèn, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.

[1] Sett genom kvantfysikens lins, finner vi att subatomära partiklar inte är så olika fotoner och relaterar materia till ljus; en elektron kan anta inte bara formen av en partikel, men även en våg, som ett suddigt moln av energi (Michael Talbot, 1996). Vad gör en klunga molekyler mer exceptionella än andra?