Kaisa Karhus bildserie Variationer på temat landskap och själv leder betraktaren till möten som sker mellan sublima landskap och performativa gester. Helheten, som består av fotografier och tygtryck, studerar förhållandet mellan självporträtt, kvinnlighet och landskap. Regler och randvillkor som ställts av det manliga konstnärssamhället har länge definierat hur kvinnliga konstnärer skall se ut i sina verk för att de ska tas på allvar. Med sina självporträtt och landskap strävar Karhu efter att bryta och synliggöra könsbestämda och inbyggda meningar som förekommer i konsthistorien.

Karhus intresse för landskapet kommer från de kvinnliga konstnärernas och landskapsmåleriets historia, speciellt från romantikens målerikonst. Under romantiken var det populärt inom konsten att sträva efter att avbilda den sublima, dvs. upphöjda, känslan. För att nå och uttrycka sina “sanna” känslor skulle konstnären sträva efter personlig beröring och kontakt med naturen långt borta från civilisationen. Landskap, men å andra sidan även konstnärers självporträtt, upplevdes som “stora teman” som kvinnors intellektuella kapacitet inte nödvändigtvis räckte till.

Inom romantiken förknippades den oerhört intensiva sublima upplevelsen med förvirring, vördnad och förundran. Även Karhus verk föds då hon möts av ett landskap som inte tilltalar henne bara med sin skönhet, utan också med en stark, oförklarlig känsla. Förundran som sker då man upplever ett sådant landskap är vad som intresserar Karhu, eftersom hon på grund av känslan upplever landskapet i fragment: en överblick som är en vacker summa av dess oåtkomliga delar. Karhus landskapsverk försöker inte ta kontroll över landskapet och åskådandet av det, utan förmedlar det fragmentariska i upplevelsen.

Att arbeta seriellt är viktigt för Karhu, eftersom till motsats till en enstaka bild, skapar en serie en idé om rörelse och tid. Självporträttstriptykerna, som visas vid sidan om landskapen, föds då kroppens ställningar och gester förändras i samspel med landskapet, då figuren i bilderna – som samtidigt betraktar och betraktas – för en stund blir en del av vyn. Gesterna i Karhus verk återspeglar t.ex. kvinnliga konstnärers självporträtt från 1700- och 1800-talen. Självporträtten fungerade som ett sätt för de kvinnliga konstnärerna att synligöra sitt konstnärskap. Gesterna kan vara små och subtila men medvetna handrörelser – som de ofta var i målningarna – eller större, lättare märkbara kroppsrörelser, genom vilka det självporträttliga framhävs. På så vis tecknas i Karhus självporträtt ett gemensamt avtryck, som konstnärens kropp, blick eller gest ritar med landskapet. Avtrycket försvinner snart från lanskapet och båda parter fortsätter med sin förändring i olika takt.

Kaisa Karhu är en bildkonstnär från Helsingfors, vars konstnärliga skapande bygger på att kombinera performativa handlingar och fotografi. Genom detta personliga förhållningssätt reflekterar Karhu i sina verk över kvinnligt konstnärskap och det kvinnliga könets underordnade historia som skildrare av naturmotiv. Karhu har behandlat samma tema i sin senaste separatutställning Tunteiden kasvio (2016), som visades på Galleria Uusi Kipinä i Lahtis 2016 samt på Valokuvakeskus Nykyaika i Tammerfors 2017. Karhu utexaminerades till magister i fotokonst från Aalto-universitetet 2017.

bild: Kaisa Karhu, Omakuva muunnelmia violettien kukkien kanssa, 2019
installationsbilder och virtuell utställning (nedan): Aukusti Heinonen

Kaisa Karhu
Variationer på temat landskap och själv

Fotogalleri Hippolyte
9.7–1.8.2021
Öppet: tis-fre 12-17, lö-sö 12-16

Tack: