Till världsutställningen i Paris 1889 ritades en plan för ett ca 300 meter högt, elupplyst “soltorn” som skulle belysa natten ur staden. Efter den franska arkitekten Jules Bourdais och ingenjören Amédée Sébillotins undersökningar skulle man inte längre tala om gatubelysning utan om stadsbelysning. Invändningen mot den icke-genomförda planen var bl.a. det att en så omfattande belysning nattetid skulle vara onaturlig och också det att belysningen inte skulle vara helt tillräcklig. Det fyrliknande tornet skulle lämna skuggor över staden, där nattens mörker fortfarande skulle råda.

I otaliga berättelser är ljusets mening dess motkraft till mörkret och de hotbilder och den otrygghet som associeras med mörkret. Som verktyg är ljus en integrerad del av samhällets strukturella och organisatoriska infrastruktur. Mörkret fruktas och framförallt ska den oordning mörkret möjliggör förhindras. Samtidigt betyder mörkret trots allt vila och frigörelse – det är ju en del av en naturlig livsrytm. Med hjälp av artificiellt ljus har människans möjligheter till handling samtidigt öppnats och begränsats. Ljusets industrialisering påverkade människans fritid och förmågan att röra sig oberoende av dagsljuset, men ledde också till ökade arbetstider och ökad övervakning.

Leevi Toijas videoverk från 2022, On Illumination and Disposition tuderar motstridigheten mellan ljus och mörker. Videon är en representation av en lampa, men samtidigt fungerar den som belysning i utställningslokalen. Det blinkande ljuset på skärmen är i konstant förändring, men videons uppsättning är statisk och stabil  i sig. I den harmoniska ljudvärlden skapad av Paavo Piekkari (APEAK) hörs en osynlig och auktoritär berättarröst, som mjukt reciterar betydelser som anknyts till både mörker och ljus. På så vis kan betydelserna inte vara universella. Verket reflekterar över att famla vid gränsen mellan ljus och mörker. Kan man frigöra sig från de betydelser som är kopplade med dem?

Ett århundrade efter planen för soltornet i Paris experimenterade Ryssland med att skicka Znamya-satelliter till rymden. Det var frågan om en rymdspegel, som skulle användas till att reglera både strålningen av solljus och värme till ett visst område på jorden, till exempel till att hjälpa jordbruket under polarnatten. Efter misslyckade försök lades undersökningen med Znamya-satelliterna ned. Dessa planer berättar något om människans märkliga förhållande

till ljus och mörker, även om det inte bara handlar om att skapa mer ljus eller att utplåna mörker, utan om att förändra de begränsningar som har att göra med dem. Ljuset smyger sig in i samhällets strukturer och skymmer upplevelser av både tid och plats och makt och frihet – medan mörkret för en stund kan nollställa detta system.

– Isa Lumme

Leevi Toija (f. 1998) studerar till magister i bildkonst på Zürichs konstuniversitet (ZHdK) i Schweitz. Tidigare har han utbildats till kandidat i visuell konst från linjen för fotokonst på FAMU i Prag. Med video och fotografi som utgångspunkt för sina verk funderar Toija speciellt på olika arbetsmetoders transparens och deras möjligheter att bygga objektiva helheter av allmänna och delade realiteter. I sitt konstnärliga skapande är Toija framförallt intresserad av byggda miljöer och betydelser som gömmer sig i infrastrukturella system. I sina tidigare verk har han behandlat icke-platser och kollektivt minne. Toija kombinerar dessa utgångspunkter med ett tematiskt ämne, som handlar om det av människan konstruerade begreppet frihet.

Leevi Toija
On Illumination and Disposition

5.–29.1.2023
Hippolyte Studio