Jag sparar lämpliga matrester. (Spindelnätet har vi ju redan talat om.) De smutsiga tallrikarna som ligger staplade i diskhon är inte längre smutsiga på samma sätt. Men ett blad som fallit av en växt kan ligga kvar på bordet längre än ett mandarinskal. Det stör mig inte. Det kan till och med vara estetiskt intressant, en slumpmässig bit som förändrar form under dagarnas lopp. Samma blad bättre arrangerat.
Jag skjuter vaselinet en aning åt vänster. Det känns kallt mot huden på mitt finger. Jag skjuter på lite till och upprepar rörelsen, tills fläcken inte längre är en fläck utan ett mönster på en slät yta. Om jag bara kunde, skulle jag sprida ut alla saker jag kan se från mitt fönster jämnt över landskapet.
Antti Jussilas Ömma knappar är ett slags hem. Dess ordning föds genom små förskjutningar, upprepningar och saker, som för stunden har hittat sin plats. Hemmet hålls ihop genom underhåll: ytor torkas av, saker flyttas, mat lagas och matrester städas undan. Något samlas hela tiden tillbaka. Parallellt med Jussilas verk löper Gertrude Steins Ömma knappar (1914) och Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten (1892), där vardagliga föremål, mat, rum och deras ytor inte nöjer sig med att endast utgöra en bakgrund till händelserna.
I Jussilas småskaliga assemblage vävs återkommande mönster och överlappande fönsterkarmar samman med gips, textilier och vardagliga material. Vaselin, glitter och matrester har fastnat på släta bildytor; på andra ställen sitter små föremål och material fast i gips, och en ren textil möter en smutsig. I ett hörn av utställningslokalen sträcker sig ett spindelnät flätat av koppartråd.
Hushållsföremål förknippas med sysslor och antaganden om vad som skall bevaras, tvättas, repareras, användas till slut eller slängas bort. Trots det kan ett torkat blad förbli kvar på bordet, en fettfläck bli en prydnad och gipset som var tänkt som ett mellanmaterial förbli som det är. Smuts, matrester och använda textilier är tecken på att något varit i kontakt med kroppen. De innehåller värme, fukt, fett, slitage och tecken på gradvis nedbrytning. Samma saker kan väcka lusten att röra och lusten att dra sig tillbaka. Mönstret blir tätare, något verkar växa inuti ytan eller tränga ut ur den.
Antti Jussila (f. 1979) är en konstnär från Helsingfors. Han arbetar med bildkonst, rörlig bild, ljud och performance både självständigt och kollektivt. I hans verk flätas visualitet, materialitet och språk samman och betydelserna bildar lager. I hans arbete återkommer granskningen av system och beroendeförhållanden mellan dem, samt spekulativ fiktion, medvetandets gråzoner och etiska återvändsgränder. Jussila studerar skulptur på Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet. Hans arbeten har under åren setts på bland annat Åbo konstmuseum, HAM galleriet, CCA Derry~Londonderry, International Film Festival i Rotterdam och 1649 i Haag.
Konstnärens arbete har understötts av Centret för konstfrämjande.
Antti Jussila
Ömma knappar
16.10.–15.11.2026
Hippolyte Studio
bild: Antti Jussila, Ömma knappar, 2026