Christian Langenskiölds utställning Leavetaking på Fotogalleriet Hippolyte består av fem fotografiska arbeten: fyra diabildsvisare för bladfilm och ett stereoskop. Verken på utställningen är byggda av konstnären av virke från fallna träd, som han samlat från en plats med anknytning till hans ungdom. Varje verk har sin egen handgjorda struktur.

I centrum för utställningen står en reflektion över platser och upplevelser där personliga minnen vävs samman med bredare kulturella och historiska lager. Verken är inspirerade av minnen från somrar i Raseborg samt en resa till Sicilien med Diana, en långvarig vän från konstnärens ungdom, som hade en djup personlig koppling till ön och återbesökte platser från sitt tidigare liv. Fotografierna härrör från denna resa och, liksom träet som använts i verken, från Dianas hemmiljö. Tillsammans skapar de en helhet som präglas av möten med landskap, arkitektur och vardagliga rum som bär spår av förändringar över tid.

Christian Langenskiöld (f. 1978) är en finsk konstnär som främst arbetar med fotografi. Hans konstnärskap kretsar kring konstruerade fotografiska verk och egenhändigt tillverkade visningsenheter.  I sitt arbete har han ofta återkommit till samma paradox: som levande varelser drivs vi av en insikt att överleva, men som människor utrustade med förnuft och fantasi, förstår vi att livet är en instabil och begränsad process. När han tar sig an sina teman samarbetar han ofta med människor verksamma inom olika områden, såsom medicin, konsthistoria, psykologi och arkeologi. Langenskiöld har en magisterexamen i bildkonst från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet i Helsingfors (2019). Hans senaste utställningar har visats på Galleri Ars Libera i Kuopio, Forum Box i Helsingfors och Maker’s Gallery i Vasa.

_________________

Leavetaking

I min ungdom, i Raseborg, arbetade jag som gårdskarl på en grannö under somrarna, där en äldre kvinna och hennes dotter var mina arbetsgivare. Jag målade väggar, högg ved och klippte gräs, och eftersom deras hus krävde mycket underhåll arbetade jag för dem under flera somrar. Vi blev goda vänner, och ett värdefullt resultat av vår vänskap var att deras intresse för konst smittade av sig på mig. Flora, modern, dog hemma 2008, och Diana bor fortfarande ensam kvar i huset.

Om vintrarna bodde kvinnorna i Italien och arbetade med konstrestaurering. När de kom till Sicilien i början av 70-talet blev de mycket förtjusta i ön, där konsten var en del av vardagen, och de stannade där i många år. De besökte ruiner av förhistoriska och antika tempel i landsbygdens skogar och deltog i gudstjänster där de beundrade konsten och arkitekturen. Platserna där vissa av byggnaderna stod hade från början varit hedniska helgedomar, där grekiska tempel hade uppförts. En del av templen byggdes om till kyrkor, sedan till moskéer, varefter de förvandlades till kyrkor igen. Alla dessa perioder var synliga i byggnadernas form och ornamentik. I städerna var ruiner från tidigare epoker en del av stadsbilden, och kvinnorna fascinerades av de förhistoriska och antika folkens närvaro och av upplevelsen av en till synes levande tidsström. Många gamla offentliga konstverk var i dåligt skick när Flora och Diana kom till ön, och de inledde ett samarbete med lokala konstmuseer för att restaurera några av dem.

Diana hade länge hoppats på att göra en sista resa till Sicilien för att se deras tidigare projekt och besöka platser som var viktiga för henne. Hon hade senast varit på ön i början av 2000-talet. Jag föreslog att jag skulle följa med på resan och hon blev ivrig över idén. Vi begav oss till Sicilien i april 2023. Livet på ön hade förändrats mycket under de senaste decennierna. Diana gladde sig åt att det fanns betydligt mindre fattigdom, men den plats som hade varit henne så kär hade försvunnit i takt med den ekonomiska utvecklingen. Människor levde inte längre mitt i konsten: det fanns bara lite kvar av den antika marknaden i centrala Palermo, där de hade restaurerat en mosaik. Konstverket hade skurits loss från sin plats och placerats på ett museum. På en vit vägg i kallt ljus, avskild från marknadens livliga miljö, kändes mosaiken livlös. Men det gjorde detsamma, eftersom marknaden höll på att försvinna som en följd av det nybyggda köpcentret i samma område. Skogstemplen hade förvandlats till turistattraktioner där ingången gick via souvenirbutiken. Diana kom till Sicilien för att ta farväl av en plats som stod henne nära, men den var redan borta.

Virket som jag använt för att bygga diavisarna och stereoskopen i utställningen har jag framställt av fallna träd i trädgården där jag arbetade i mitten av nittiotalet. Fotografierna är tagna under vår resa och i Dianas hem.

– Christian Langenskiöld

Christian Langenskiöld
Leavetaking
7.8.–6.9.2026
Photographic Gallery Hippolyte

image: Christian Langenskiöld, Diana’s Storage Room, 2025