I den västerländska filosofins historia är bivax känt som ett material genom vilket förhållandet mellan form, materia och perception har studerats. Dess förmåga att förändras men samtidigt bevara sin kontinuitet har gjort det till ett återkommande exempel både för identitetsbegreppet (dvs. att en varelse är ett med sig själv) och för tanken om förändring. Elina Vainios utställning Minnespalatset på Fotogalleriet Hippolyte ställer frågan på ett annat sätt: i det seriella verket är bivaxet ett överdrag som inte lämnar oförändrat det som det fäster sig på och skyddar. På så sätt synliggör det att bilden alltid är en något hjälplös förutsättning för den mänskliga upplevelsen.

Vainios föremål för granskning är den mångskiktade och fragmenterade upplevelsen, en minnesbild som består av avbrott samt en kroppslighet som är knuten till ord, men ständigt sprickande och utsatt för förvrängningar. I Vainios granskning framstår medvetandet inte som en tydlig psykologisk verklighet, utan som en slags samling mycket slumpmässiga spår. Vainios experimentella praktik, där det konstnärliga tänkandet tar form genom den använda metodens särart och alltid begränsas av det nya materialets egenskaper, betonar frågan om formens och materialets unika karaktär. När det gäller talande varelser är det just denna kroppsliga unikhet som omöjliggör ett sammanhängande och enhetligt sätt att vara eller en bestående förankring av jaget.

 Utställningens verk består av bilder fotograferade med en mobiltelefon genom reflektionen på en böjd spegelfilm. De utskrivna bilderna har fästs på en stålskiva med ett tunt lager bivax. Bilderna har därefter belagts med flytande bivax, som när det stelnar fäster bilden permanent på ytan av stål. Varje enskild bild har i tur och ordning doppats i vatten med en temperatur på cirka sextio grader och långsamt lyfts upp genom det smältande vaxet som ligger på vattenytan. Genom upprepade behandlingar skapar bivaxbeläggningen en gestalt, som distanserar sig från bildens ursprungliga fotografiska yta och ger bilden en ny form. Optiska förvrängningar, materialskikt och den gradvisa förlusten av skärpa ställs jämsides med bildernas inre logik: istället för en tydlig innebörd fängslas betraktaren av upprepningen av iakttagelser och språkliga förvrängningar. I Vainios tolkning syftar avvikelserna i bilden inte på störningar, utan lyfter fram den absurda estetiken i det mänskliga varandet.

– Aino-Marjatta Mäki, psykoanalytiker

Elina Vainio (f. 1981) är en bildkonstnär från Helsingfors vars installationer och seriella verk har visats på bland annat Liste Art Fair Basel (2026), Ulterior Gallery i New York (2026), EMMA – Esbo museum för modern konst (2025) och Seoul Museum of Art (2025). Hon har en kandidatexamen i bildkonst från Chelsea College of Art & Design i London och en magisterexamen från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet. År 2026 tilldelades Vainio Konststiftelsen Nordea i Finlands konstpris.

Utställningen har fått stöd av Konestiftelsen och Finska kulturfondens regionala fond för Nyland.

_______________________________________

 Formlös

Laura kan inte förklara vad som har hänt: “Jag började förlora min koncentrationsförmåga och kunde inte längre öva.” Sedan dess har allting varit ”formlöst” och “saker bara glider förbi mig”. Laura är en ung pianist och har spelat piano sedan tidig barndom. Hon ska återuppta sina yrkesstudier efter en paus på ett år, men hon har fortfarande svårt att hålla på med övandet: “Det ligger inte på den nivå det borde ligga på. Det är inte tillräckligt bra.”

Formlösheten framträder först i skrivandet: “Jag lyckades inte greppa ord eller en hel mening. Allting bara gled bort, var osammanhängande.” Laura klarade sig bra i lågstadiet, lärde sig snabbt utantill det som behandlades under lektionerna. Hon klarade dock inte av skriftliga hemuppgifter. På högstadiet förändras situationen, för hon hänger inte längre med i studierna endast med det hon lär sig under lektionerna. Så småningom börjar även samtal med andra för Laura att framstå som ett hot om en verklig förlust: “Det är som om andra rev ut saker ur mig.” Hon tycker det är bättre att inte umgås med andra människor än att ta risken att “något går fel”. Denna tanke skapar dock ett nytt problem i hennes förhållande till musiken. För henne ligger musikens särskilda egenskap i “omöjligheten att spela perfekt.” För Laura är ett individuellt musikaliskt uttryck dock omöjligt. Hon skulle vilja spela tekniskt felfritt, minimera chansen till misstag, men detta innebär förlorandet av musikaliteten. Hennes lärare påminner henne konstant om detta.

Laura har knappt några minnesbilder från sin barndom eller berättelser om sin familj och hon känner inte igen sin egen bild: “Inte så att jag inte gillar den, den är bara inte bekant.” Hon beskriver sin erfarenhet genom en spänning som genomborrar henne: “Det är outhärdligt att vara i denna kropp som sådan, och det är outhärdligt att förändra den.” Laura vet att hennes svårigheter förmodligen inte kommer att förändras på ett betydande sätt. Samma gäller hennes pianospel. Jag positionerar mig själv på motsvarande sätt: inga förväntningar. Så är det också med psykoanalysen, hon förväntar sig inga stora förändringar av den. Arbetet möjliggör dock ett alldeles litet spelrum:  ” säger hon.

Men till följd av ett av våra samtal utvecklar Laura dock en ny idé om hur det att spela rent tekniskt och utan musikalitet i sig kan vara en uttrycksform, om det är okonventionellt. Så småningom återvänder Laura till övandet. Nu fäster hon sin uppmärksamhet vid ljudets tekniska problem: hur fingrarna trycker för hårt eller lätt på tangenterna, rör sig på dem med fel hastighet eller på små problem i händernas och handledernas ställning. Genom denna “misstagens treenighet” kan hon spela “utan alltför stora möjligheter.” Nu spelar hon utgående från sina misstag, begränsad av dem.

Hennes förmåga att spela kommer och går dock. Under en extra svår period ber jag henne lära mig hur en pianist placerar sig i förhållande till sitt instrument. Hon guidar mig minutiöst: jag frågar hur kroppen placeras vid instrumentet, i vilken vinkel händerna skall vara, ryggens kurva, och hur långt från varandra fötterna är. Jag följer hennes anvisningar och imiterar dem med min egen kropp och namnger samtidigt högt de kroppsdelar, genom vilka pianot bär sin spelare. När hon kommer på nästa besök är det förra besökets svårigheter försvunna. Hennes figur bär igen, men inte utan instrumentet.

Aino-Marjatta Mäki, psykoanalytiker (The New Lacanian School, WAP)
Texten är ett utdrag ur en fiktiv skildring av ett fall.

Elina Vainio
Minnespalatset
11.9.–11.10.2026
Fotogalleriet Hippolyte

bild: Elina Vainio, Självporträtt från utställningen Minnespalatset, 2026