Hanna Maria Anttilas experimentella film Krigsskadestånd (2021) behandlar den generationsöverskridande börda som andra världskriget orsakade finska folket, både när det gäller arbetsliv och känslor.

Anttila intervjuade finnar födda på 1960- och 1970-talen om barn- och ungdomsupplevelser relaterade till känslouttryck, tystnadskultur och arbete. Ljudspåret i början av verket baserar sig på dessa intervjuer. Uppskattningen av flit och effektivitet, liksom avhållsamheten från känslor, återspeglades ännu på 1980-talet i finländarnas beteende. Genom att att idealisera hårt arbete ville man säkerställa bättre levnadsförhållanden för nästa generation. Man visade kärlek genom att förbättra levnadsstandarden, medan ord som uttryckte omsorg och närhet förblev outtalade i många familjer.

Verkets avslutande del är Anttilas ljudbrev till sin egen krigsskadade morfar. Anttila drar paralleller mellan sin morfars andliga och fysiska skador med sin egen systers kropp. Systern arbetade som glasblåsare och hennes kropp bröts ner av det alltför tunga arbetet i fabriksmiljön. Anttila analyserar tigandets börda och hur det överfördes från morföräldrarna till barndomshemmet. De generationsöverskridande trauman som kriget orsakat är samtidigt både djupt personliga och en allmänt delad upplevelse. Som vuxen kan man lyckligtvis i efterhand se ömsint på sig själv och sina närstående, öka förståelsen för dem och säga att man älskar dem.

För verkets bildspår filmade Anttila i utrikesministeriets arkiv det ursprungliga krigsskadeståndsavtalet mellan Finland och Ryssland. Anttila kombinerar dokumentet med detaljer på stadsbors arbetsresor och anonyma arbetsplatser filmade under pandemitiden samt med krigstida arkivmaterial från Försvarsmaktens bildarkiv och familjealbum. Taylorismen, alltså den vetenskapliga affärsledning som strävar efter effektivitet och maximering av resurser, blev ledstjärnan för utvecklingen i Finland på grund av det tryck som skapats genom återbetalningen av krigsskadeståndet. I Anttilas verk, där perspektivet växlar mellan det privata och allmänna, kan utvecklingbanor identifieras som till stor del definierar hur det finska arbetsorienterade samhället ser ut idag. Samtidigt förklarar denna utvecklingsgång många familjers privata och interna smärtpunkter.

Kaino Wennerstrand står för verkets ljuddesign och musik.

Hanna Maria Anttila (f. 1974) är konstnär och producent och bor och arbetar i Helsingfors. Som konstnär är hon intresserad av hur samhälleliga förändringar syns i människors vardag och livets detaljer. Anttila är utbildad magister i bildkonst från Konstuniversitetets Bilkonstakademi och hon har även studerat på School of Visual Arts i New York. Anttila är även producent till yrket. Hon har tidigare haft en privatutställning i Hippolyte år 2016. Henner verk finns bland annat i HAM Helsingfors Konstmuseums samlingar. Vid sidan om sitt konstnärliga arbete arbetar Hanna Maria Anttila som verksamhetsledare för AV-arkki, Centret för finländsk mediekonst.  www.hannamaria.net

Hanna Maria Anttila
Krigsskadestånd

Hippolyte Studio
7.5.–30.5.2021
Öppet: tis-fre 12-17, lö-sö 12-16

bild: Hanna Maria Anttila, stillbild ur Krigsskadestånd (2021)